Det finns inga andra
Text & musik Johnny Larsson 1995
Ur "Vi kom aldrig till Söderköping"
Jag har varit så långt borta så länge
med tusen goda skäl, rätt eller fel
Jag har mött så många andra på min resa
mina minnen har bleknat till en del
Jag hade glömt hur dina händer kan smeka
hur jag drunknar när jag dina ögon ser
Jag hade glömt hur dina ögon glittrar
hur de blixtrar, gråter eller ler
Jag har varit utan dig nu så läng,
jag hade glömt hur din beröring känns
Jag hade glömt din röst och dina armar
glömt hur dina kyssar bränns
Men så börjar ett litet sår att klia
som ett myggbett man fått för länge sen
och ju mer man försöker det fördriva
desto större växer det igen
Det växer till en smärta så bitter, ljuv och glad
till en darrande musik, till en gnistrande kaskad
Det växer till ett berg, jag står högst på dess topp
jag får svindel utav höjden, det skälver i min kropp
Du står åter framför mig och startar den lavin
som drar mig över kanten av den djupaste ravin
Vi faller handlöst utför, helt förblindade av snö
döva utav dånet, helt beredda på att dö
Vi störtar snabbt mot slutet, men svävar plötsligt fritt
vi lyfts på stormens vingar till himlens röda mitt
Vi landar lugnt och stilla och skiljs igen och sen
vi slickar våra sår för att mötas om igen
Det finns inga andra, det vet du
som kan flyga lika högt som vi två kan
och fast allting är föränderligt så följs vi alltid åt
som havet alltid måste följa land
De små korta stunder när vi mötas
det är då jag lever, liksom du
– men att jämt balansera på ett rakblads vassa egg
slutar med att en faller itu